Ett av syftena med digitala verktyg och digital teknik är att hitta lösningar på identifierade utmaningar, ibland på ett sätt som inte tidigare funnits. Det finns forskning om användning av telepresence-robotar från Norge, Danmark och Storbritannien. I dessa studier har roboten inte haft någon skärm där eleven syns, vilket innebär att eleven inte har kunnat ses av sina klasskamrater.
Forskaren Lars Johannessen och hans kollegor vid Oslo Metropolitan University genomförde 159 intervjuer med elever och nära informanter (lärare, vårdare, föräldrar). Eleverna var inskrivna i förskoleklass, grundskola eller gymnasium och hade, på grund av sjukdom, telepresence-robotar som en anpassning för att få möjlighet att ta del av undervisningen.
Av de 159 informanterna var 37 elever. Av dessa var det tio som menade att telepresence-roboten varit en negativ upplevelse. En klar majoritet, 27 elever, var positiva eller mer nyanserade i sin bedömning, där både positiva sidor och utmaningar lyftes fram.
Sammantaget visar Johannessens studie att telepresence-roboten ger en möjlighet att kunna följa med i undervisningen. Men, samtidigt, och i likhet med andra teknologier, går det inte bara att placera en robot i klassrummet. Man måste också tänka kring didaktiken och andra faktorer, till exempel att det finns internet-uppkoppling.
Med hänsyn till att dessa sjuka elevers energinivåer kan variera beroende på sjukdomen, är det svårt att fastställa att det är just användandet av robotar generellt som ledde till att lärandet för denna grupp elever förbättrades. Trots detta fann forskarna att telepresence-robotar både kunde hjälpa elever att upprätthålla sociala relationer i skolan och stödja eleverna i att fullfölja sin utbildning. Med hjälp av roboten gavs eleverna en möjlighet att tillgodogöra sig undervisningsinnehållet och behövde inte göra avbrott i sina studier, som de annars skulle ha gjort.
Den danska forskaren Mette Weibel doktorerar på användningen av telepresence-robotar i skolan. I en studie från 2020 har hon följt tre elever, deras föräldrar, skolassistenter, och vårdpersonal genom att intervjua och filma. Mette inkluderade också lärare och femton klasskamrater för att undersöka hur och om robotarna kan stödja elever med cancer att fortsätta sina studier och förbli delaktiga socialt i klassen.
Mette Weibel menar att elever som kämpar med en allvarlig sjukdom får en mycket högre tröskel för återinträde i skolan om han eller hon också förlorar sociala relationer och tvingas gå om ett läsår. Sammantaget visar hennes resultat att telepresence-robotar kan gynna både elevens kunskapsutveckling och välmående. Men resultaten pekar på, precis som i Johannessons studie, att hur man kommunicerar, planerar och lägger upp undervisningen är viktigt.
Hur undervisar man med telepresence-robotar?
Enligt forskning om användning av telepresence-robotar, både med elever på sjukhus i Danmark och med elever i hemmiljö i Norge, påverkar robotarna möjligheten att delta i klassrumsaktiviteter. Deltagandet blir möjligt genom att robotarna möjliggör interaktion med klasskamraten bredvid, klassen som helhet och läraren. Som nämnts kan eleven styra och anpassa interaktionerna. På så sätt ges eleven möjlighet att delta i ämnesdiskussioner, grupparbeten och andra aktiviteter.
Resultaten visar dock att det kan vara utmanande för läraren att vänja sig vid att undervisa med en telepresence-robot närvarande i klassrummet. Dessa utmaningar kan till exempel handla om att kunna uppfatta om eleven som befinner sig på annan plats hänger med i undervisningen eller ej då eleven inte syns i bild.
Det kan också vara en utmaning att komma ihåg att inkludera eleven (roboten) i dialogen i undervisningen, och att ta hänsyn till att robotens placering i rummet är optimal för eleven. I Mette Weibels studie berättar en dansk elev följande:
Jag vet inte om det beror på att mina lärare inte tar det på allvar, men för mig verkar de inte bry sig så mycket. De frågar inte riktigt om jag har förstått. Det känns som att jag bara sitter och tittar.
Mia, 14 år.
Forskningen visar att elever som använder telepresence-robotar kan känna sig osynliga och bortglömda. Weibel konstaterar att trots att telepresence-robotar har potentialen att stödja inkludering, är det inte är helt oproblematiskt att ställa in en robot i klassrummet eftersom många olika pedagogiska och didaktiska aspekter behöver beaktas.
I fallet med Mia visade fältanteckningar att läraren stimulerade social interaktion genom att uppmuntra klasskamraterna att ta med sig roboten på skolgården. Men i intervjun förklarar Mia att hon föredrar att bara delta i lektioner. Det här pekar på att användning av roboten och kommunikation om förväntningar är en viktigt del.
En forskningsöversikt från Manchester University, gjord av Matthew Fletcher, Caroline Bond och Pamela Qualter, redovisar studier från USA, Norge, Sverige, Danmark, Nya Zeeland och Nederländerna. Översikten visar att när elever som på grund av psykiska eller fysiska hinder deltar i undervisningen med telepresence-robotar så upplever sig många, men inte alla, socialt inkluderade.
Forskarna drar slu*tsatsen att studierna på ett övertygande sätt pekar på att lärare behöver utforska alla möjliga sätt att inkludera eleverna, och att elever som inte har etablerade relationer kan behöva ett större stöd från läraren. Sammanfattningsvis pekar deras resultat på att skolor och lärare som arbetar med telepresence-robotar i klassrummet behöver arbeta med att
- stödja skapande och upprätthållande av sociala relationer mellan eleven på annan plats och eleverna i klassrummet
- stödja elevens kunskapsutveckling och sociala behov
- säkerställa att det finns en internetuppkoppling där roboten ska användas
- skapa rutiner och arbetssätt så att både lärare och elev vet hur de förväntas delta
- sätta sig in i hur tekniken fungerar.
Enligt Fletcher och kollegor är det svårare för elever att skapa sociala relationer när de inte deltar fysiskt i undervisningen. Därför behöver lärare som har robotar i klassrummet medvetet stödja skapandet av nya sociala relationer mellan elever. Lärare kan stödja eleverna genom att aktivt matcha eleven som deltar via en robot, med en eller flera klasskamrater, beroende på vad som passar övningen och vad som kan stödja den sociala inkluderingen, precis som om eleven hade deltagit i klassen som vanligt.
Vidare visade vissa av studierna att lärare kan missförstå hur tekniken fungerar eller misstro den. Om lärare hade en negativ inställning, såg man att det kunde försvåra framgångsrik implementering och användning av telepresence-roboten.
Det är viktigt att vara medveten om utmaningar
Användningen av telepresence-robotar har också inneburit andra utmaningar, både praktiska och etiska. Ett av dessa problem är de etiska övervägandena som rör integritet och känsligheten i att låta en robot vara en förlängning av en elev i klassrummet. Detta kan leda till att läraren känner sig övervakad och begränsad i sitt arbete, med en ständig medvetenhet om robotens närvaro och den potentiella insynen i undervisningen.
Ansvaret för robotens skötsel, såsom exempelvis laddning och transport mellan klassrum, kan också vara en utmaning. Det krävs samordning mellan personal och elever för att säkerställa att roboten är tillgänglig och fungerande när den behövs, vilket kan lägga extra arbetsbörda på lärare och kamrater.
Dessutom kan det vara krävande att erbjuda support till eleven som använder roboten, eftersom det kan uppstå tekniska problem eller behov av ytterligare hjälp för att engagera eleven i skolarbetet. Detta kan innebära att läraren behöver ägna mer av ordinarie undervisningstid åt att stödja den enskilda eleven, vilket kan påverka undervisningen för klassen som helhet.
Trots utmaningarna, har Fletcher genom sin forskningsöversikt identifierat en ökad användning av telepresence-robotar i västvärlden, och pekar på att mycket forskning fortfarande saknas.
Text: Nina Bergdahl, Högskolan i Halmstad
